Vad hände?

Hej hörni!

Jag är i en så härlig balans och vilken säsongstart jag har haft. Är påväg hem från Lillehammer där vi har tävlat i helgen, det har varit skandinavisk cup och i Fredags på den klassiska sprinten vann jag (???) Förra säsongen kom jag typ runt 40e på skandinavisk cup, vad hände liksom? Har fått kritik tidigare för att jag nästan aldrig skriver med mina placeringar här på bloggen men dom känns inte så viktiga alltid så jag glömmer dom men nu tänker jag skriva med alla mina placeringar för jag är så stolt över dom! Sååå här får ni resultatnördar:

Veckan innan tävlingspremiären i Bruksvallarna hade jag tränat ganska mkt så jag var inte så pigg i kroppen när jag ställde mig på start men alltså min hjärna var helt galen, helt sjukt… ett års innehållande jäkla vilja som jag tog ut på 5km skate. Och det gjorde att jag placerade mig som femma. Jag startade tidigt så när jag gick i mål hade jag ju ingen aning om vilken bra placering jag skulle få i slutändan, När jag skar mållinjen fylldes hela jag av ett glädjerus och det föll tillochmed några glädjetårar. Två år som har varit så tuffa att ta sig igenom både fysiskt och mentalt. Har det inte varit privatlivet som har varit sjukt jobbigt så har kroppen strejkat på alla möjliga sätt. Och någonstans har det antagligen hängt ihop. Och att känna att jag mår så himla bra i mig själv och att kroppen verkligen vill och kan åka fort var en sån befrielse, jaaa det var tamejfan en gudalik känsla faktiskt. Blir helt varm när jag tänker på det. Och jag är stolt över mig själv som har utvecklats så otroligt mkt som människa. Det bästa som finns är ju att lära sig saker och att utvecklas.

Helgen efter de tre tävlingarna i Bruksvallarna (där jag också placerade mig som 8a på 10km klassiskt och åkte ut i semin i en trött sprint) tävlade jag i Idre där jag gjorde en så himla bra skatesprint fast jag ramlade i semifinalen precis innan upploppet men ändå lyckades jag ta mig vidare till final, får tacka det kära hormonet adrenalin. Väl i finalen blev det en tight spurt och jag knep tredjeplatsen. Dagen efter var det 10km skate med trötta ben från gårdagen och då slutade jag trea igen. Sedan stannade jag och Gustav kvar en vecka i Idre för semester och fick lite träning på snö. 

Sedan for vi till Lillehammer för tre dagars självplågeri. 
Första dagen var det sprinten som jag vann. Mina ben skötte sig i princip av sig själv den här dagen och jag var ovanligt pigg i stakningen. Kändes så himla konstigt att vinna haha. När jag insåg att jag kunde vinna efter att jag såg att Kathrine Harsem ramlade i sista nedförsbacken var det som att allt gick i slowmotion. Och det kändes som ett skämt, från att knappt ha gått vidare från sprintarna förra året till att vinna. Är det ens möjligt liksom? Och så himla synd om Harsem som hade sett så stark ut hela dagen. Lite blandade känslor. Nästan så jag hade dåligt samvete?? 

IALLAFALL, otroligt roligt och surrealistisk att vinna för första gången i seniorsammanhang på en skandinavisk cup. Och jag är så tacksam för alla som har hört av sig och är glada för min skull. Tack! Det är roligt att så många bryr sig och tror på mig. ❤️

Seeeen åkte vi 5km skate i lördags och då kändes det inte så bra i kroppen eller huvudet men jag får ändå bra tryck på skidorna av någon konstig anledning så jag åkte fort ändå och slutade på en 4e plats. 19 sekunder efter Charlotte, så skönt att hon mår bra igen.
 
Och nu är jag framme vid dagens grisfest. Fyfan alltså… 15km klassiskt masstart i nästan obefintliga spår och sladder och dåligt fäste. Mitt glid var bra iaf om något ska vara positivt. Jag tyckte så himla synd om mig själv när jag åkte haha. Var inte riktigt beredd på att behöva springa på skidorna och inte få till ordentlig diagonalåkning, och min hjärna kände inte riktigt för att kämpa och grisa på. 

Men ändå kämpade jag och verkligen slet på trots att hela jag kände att jag bara ville stanna vid Moa som hejade och få en kram. Min själ lämnade typ min kropp i sista backen. Var nog ett av de jobbigaste loppen jag åkt, men jag överlevde ju!! Det kan jag komma ihåg nästa gång jag tror jag ska dö och spy. Man klarar ju alltid mer än vad man tror. 

Nu är vi i Mora och ska äta på MAX, Har längtat efter ett friscomål hela dagen!!! Hejdå, vi hörs!  
PS, här har ni en ganska lång intervju med mig i Aftonbladet som ni kan läsa om ni har lust. Och ja, min dramatiska ådra fick möjlighet att speglas i rubriken Hahaha…. #dramaqueen4ever 

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/vintersport/skidor/article24074134.ab

6 kommentarer till

  1. Oj vad jag imponeras och inspireras av att få läsa din egna känsla. När allting stämmer i tävlingsspåret där är det kul att hålla på med denna sporten! Och att du har utvecklats så mycket under ett års tid! Wow!

  2. Grymt kört i helgen Anna! Blir spännande att följa dig i Toblach!

    Har följt dig och Jonna sen ni sopade rent i Val di Fiemme för några år sen, kul att ni har börjat hävda er på seniornivå nu!

    Tomas

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *