SM i Piteå

Hallåååå, sitter i min och Majas lyxsäng i Piteå. Det har hänt en hel del sen senast jag skrev något på den här lill-bloggen. Bland annat ett besök på akuten som gjorde att jag kände att det var dags att faktiskt ta tag i allt. Vaknade en morgon och kunde inte se någonting åt sidorna och blicken rörde sig som fram och tillbaka. Tänkte först att jag kanske bara var trött och ”grusig” i ögonen men sedan domnade min arm bort och senare också mitt ansikte. Skitläskigt!!! 

Ringde 1177 som sa åt mig att det kunde vara ett migränanfall men att jag ändå behövde kolla upp det eftersom jag inte ens brukar få huvudvärk. Fick iaf göra tusen tester på akuten och allting var normalt. Tydligen var det migrän pga stress. 

Att inte kunna träna och tävla som jag vill påverkar mer än jag har velat inse och jag antar att skiten efter Östersund blev den sista droppen. Det blir som en omedveten och gnoande stress. Och veckan innan det här anfallet fick jag en panik/ångestattack. Det är läskigt när psykiska grejer börjar ta uttryck fysiskt. Efter det här har jag gjort en helomvändning. Det var som ett uppvaknande att jag har gått alldeles för långt på fel stig.  Direkt dagen efter ringde jag tränare, läkare och mental tränare för att verkligen ta tag i det här. För så här dum ska man inte vara mot sig själv. Oavsett hur mycket man vill någonting. För det är alltid hälsan och välmåendet som kommer först och som jag sagt tidigare är resultaten bara en rolig bonus utanför den egna glädjen och prestationen i att göra så gott man kan just den dagen. Och speciellt om kroppen inte är frisk och som den ska är det verkligen ingen vits att söka resultat, låter rätt logiskt va?? Ändå är det så jäkla svårt att fatta ibland. 

Som ni förstod i början är jag ändå i Piteå på SM och tävlar. Och hur går det egentligen ihop med att jag säger att jag måste stressa ner? Att tävla är det roligaste jag vet och det har aldrig skapat någon stress för mig utan i sånnafall mer lugn. När jag är där ute och är fullt koncentrerad på att åka så snabbt som möjligt och ta ut mig så mycket jag kan finns det inget bättre i hela världen! Även om jag vill spy och dö ibland för det är så jobbigt är det kanske enda gången jag på riktigt slappnar av helt och hållet och inte tänker på tusen tankar samtidigt. Oavsett om jag kommer sist eller först. För jag gör exakt samma sak varje gång, även om jag har varit sjuk i flera månader eller om jag är i toppform. Jag mår aldrig så bra som när jag får stå i det där ledet och vänta på mitt pip. Finns tammetusan inget bättre! Det har alltid varit så för mig! Det är något visst med att tävla och bara fokusera på att ta sig fram så snabbt som möjligt. Alla borde prova det!! 

Det enda jag försöker fokusera på just nu är att göra det jag känner för. Träna om jag vill, hur snabbt eller sakta jag vill och göra saker jag tycker är roliga. Och då väljer jag att tävla! Sen är det en utmaning att ta hand om tankarna runt om tävlingarna. Att försöka vara nöjd och fokusera på det jag faktiskt har gjort bra istället för att bara vilja mer hela tiden. Och när den lilla tanken om att jag är less på att inte vara där jag vill ploppar upp måste jag våga hantera den tanken och vända den till motivation. Att jag vill bli bättre. Men ändå våga acceptera läget som är nu.

Imorgon är sista tävlingen för veckan, skiathlon!! Min favvo!! Ska bli så kul!!  

     

Hola

Här sitter jag och väntar på att my best friend of all time ska komma hit. Jag och Emma bodde tillsammans i två år när vi gick på skidgym i Mora. Lär man inte känna varandra då så lär man aldrig känna varandra. De första månaderna sov vi tillsammans i min säng varje natt! En gång var Emma sur på mig i flera månader, utan att hon ens tänkte på det. När jag tillslut frågade vad som var fel och sa att jag tyckte det var jobbigt fick hon världens panik och började gråta på golvet för hon tyckte att hon själv var så taskig. Hemskt just då men rätt kul i efterhand. Eller när vi såg klart på alla one three hill avsnitt och grät ihjäl oss till sista avsnittet, båda hulkgrät verkligen! Har nästan aldrig gråtit så mycket!! Tiden går så jäkla snabbt, känns som det var igår.

Till något annat, mindre läskigt. Tävlingarna i Östersund gick åt h-lvete rent ut sagt! Eller ja, det som var så tråkigt var att jag bara tävlade en av tre tävlingar. Det var -20 på fredagen när jag tävlade och jag brände ut mina luftrör totalt. Kändes som att någon hade slängt en bomb i mina lungor och bihålor. Hostade till och med blod… Jag har aldrig varit känslig i luftrören förut men jag tror min ovana för tävlingsflås gjorde att det kände på lite extra. Annars var känslan rätt tung, inga pigga ben men jag kämpade ända in i mål så det är jag väldigt nöjd med! Men inga tävlingar på varken lördag eller söndag blev det. Och som lite grädde på moset fick jag en luftvägsinfektion, inte så konstigt med tanke på att jag var totalt förstörd. Då fäster väl alla baskilusker. Men nu är jag tillbaka i träning igen!!! För hundrade gången! :—-) SM är nästa vecka, ska bli så förbannat kul! Ska jag vara helt ärlig har jag släppt den här tävlingssäsongen litegrann. Jag ska självklart tävla så mycket jag kan för det är det absolut roligaste jag vet men jag har släppt mina små resultat-mål/förväntningar eftersom jag tror de mer är i vägen just nu än att de hjälper mig. Jag tänker bara tävla och pressa mig själv för det är det roligaste jag vet. Och jag kan ändå inte påverka allt bajs som har varit så då får jag ändra synsättet för mina mål så det passar bättre till där jag är just nu. Nu tänker jag träna som en gris och bli bäst till nästa säsong!! Det blir kul det!

Och ett roligt PS:::: Jag ska vara med i en lite rolig grej snart!! Men jag lovar att meddela så ni hänger med på det också!!!

 / ha det braaaa 
 Jag och Emma med våra julklappar

Godaste nyheterna på 100000 år

För det första, Gott nytt år!! För det andra så delar 2016 redan ut goda nyheter, jag har bestämt mig för att äntligen göra min tävlingspremiär!!!!
Nu till helgen 8, 9 och 10 är det skandinavisk cup i Östersund. 10km skate på fredagen, sprint på lördagen och 20km masstart på söndagen. Längtar så mycket att jag tror jag spricker!!!! Jag har kunnat tränat efter plan i ca tre veckor nu. Min fysiska form är kanske inte där den borde vara för att kunna göra mig helt rättvis på en tävling. Men både mentalt och tekniskt känner jag mig bättre än tidigare. Speciellt den mentala delen är bättre än på flera år så då tycker jag att jag förtjänar att få tävla trots att inte alla pusselbitar är 100% på plats.

Det enda jag hoppas på inför helgen är att jag klarar alla tre dagarna, jag vill så gärna tävla alla dagarna men jag vet inte helt säkert hur min kropp reagerar på att tävla i det här skedet. En tjugo kilometare är kanske inte den bästa kronan på verket för min del efter två tävlingsdagar meeeen masstart är ju förjäkla kul så jag kan bara inte motstå. Men jag går in med inställningen att köra alla tre för det är det jag vill. Den träning jag faktiskt har gjort har gått väldigt bra så det borde fungera. Får korsa fingrarna och vara lite extra noga omkring tävlingarna för att inte slösa energi. Fick mitt huvud bestämma skulle jag tävla varje dag, året runt. Är det något som är säkert så är det iaf att jag är helt sjukt tävlingssugen, kommer vara helt galen. 
För övrigt så har jag befunnit mig i Bruksvallarna sedan annandag jul så det har inte varit svårt att skrapa ihop mina små nödvändiga timmar. Och framförallt så har jag ju fyllt år!!! 21 år gammal är jag nu. Helt stört. Tiden går så fort, snart sitter jag där med alla mina hundar och barn. Nä nu ska jag fika lite, ha det bra så hörs vi! Och heja på mig i helgen!!! Ska bli så kul!!!!!!!!!!!! 

   

Morfar

Delar med mig av ett inlägg jag skrev för någon vecka sedan.

Har ni någon gång funderat på döden? Läskig första mening. Men på riktigt, vad händer när man dör? Jag vet att man inte ska fundera så mycket på sådana frågor för det finns inget svar så tillslut blir man knäpp, men det är ju ändå på något konstigt sätt spännande och den sista tiden har döden funnits extra nära. Igår natt gick min morfar bort. Önskar att alla hade fått träffa honom, en så imponerande personlighet. Som alltid har gjort på sitt eget sätt och varit envis så in i bomben. De senaste åren när jag blivit äldre har han varit nästintill döv så det har varit svårt att prata med honom men det är så kul när mamma och pappa berättar om honom, från de åren han var piggare. Som den gången de höll på med höet och han tog i så mycket så han spydde, harklade sig, torkade av munnen med handen och fortsatte jobba lika hårt igen. Eller när andra människor uppe i byn hemma har berättat om att man hörde runt hela byn när min morfar sprang och jagade mina morbröder som körde traktor på åkrarna, för att de skulle göra precis som han tyckte var bäst! Eller att han inte gick i en normal människas takt utan det var alltid så snabbt som möjligt, även med rullatorn skulle det springas! När han var till sjukhuset för några år sedan fanns det inte ens några journaler om honom eftersom han nästan aldrig varit dit. Jag minns så tydligt från när jag var liten att han sa att han inte hade varit varken förkyld eller sjuk på minst trettio år. Han blev 91 år gammal, alla som kände honom trodde nog att han utan problem skulle bli minst 100 år. Jag tänkte aldrig att han skulle försvinna, ”den jäkeln kommer ju alltid finnas”. Men på något sätt känns det ändå skönt att allt gick så fort, för honoms skull. För det måste väl ändå vara det värsta… att behöva vara sjuk och nästintill bara vänta på döden. Det förtjänar ingen. Det hade nog i varje fall inte varit hans grej. 

Något vi i min familj ofta gör är att prata om mina släktingars personligheter, hur de var och vilka egenskaper de har gett oss både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Jag och min bror Kalle brukar alltid säga att det är vår morfar-gen som gör att vi åker skidor fort, att vi tar i lite extra på slutet och inte tycker smärta är något farligt. Sen har vi fått en ordentlig dos envishet utav honom, precis som min mamma också fått. Jag har varken morföräldrar eller farföräldrar kvar i livet längre. Och jag har önskat så många gånger de senaste åren att alla de skulle få se och prata med mig nu. Nu när jag inte bara är en envis och trotsig unge längre haha. Och att de skulle få se hur mycket av både deras bra och dåliga sidor som skickats vidare till mig och Kalle via mamma och pappa. Till exempel har vi upptäckt att jag blir mer och mer lik farmor för varje dag som går, att jag är en Lill-Ingrid ända in i själen. Det är jag väldigt glad över. Även om jag mer än ofta kör lite väl långt in i väggen och bara lyssnar på vad jag själv tycker.

För några år sedan pratade jag och Kalle med ett ”medium” som menade att man har bortgångna människor vid sig som en slags skyddsängel. Oftast släktingar men också andra människor. Det är som en liten tröst på något sätt, att de fortfarande finns vid oss på ett eller annat sätt. Det vill jag i alla fall tro på.
Ta hand om era nära och kära, de absolut mest intressanta och bästa personligheterna finns precis intill er. Ta vara på dem. Att bara höra historier om dem suger i jämförelse med att faktiskt få uppleva dem som personer.

Hej

Nu är det väl dags att skriva lite här igen tycker jag, min framtidstro när det gäller träningen har blivit lite bättre så då kanske jag inte bara skriver massa negativ smörja. Sitter bredvid Gustav påväg till Leksand, vi ska titta på Stjärnklart på Tegera arena med mamma och pappa ikväll! Ska bli kul! Älskar sånt där! Tidigare idag var jag upp till lugnet och tränade på den 500 meters långa slingan med Emma. Det var så himla fint, -3 grader, sol och fin snö så det fanns inget att klaga på. Angående min kropp så är den fortfarande lite ur balans fast det blir bättre hela tiden! Min puls har varit rätt hög men den börjar också ordna upp sig. Jag tror faktiskt att det till stor del beror på att jag bara är lite sämre tränad just nu i och med att jag har varit sjuk och tränat lugnt så länge. Jag har tagit tester vilka inte visar något tecken på infektion eller att det är något annat fel. Men det är så lätt att oroa sig. Jag vilar hellre en månad nu och kanske får lite sämre utgångsläge inför att komma i riktigt bra form än att jag missar hela säsongen för att jag vill för mycket och inte vilar när jag borde. Jag har ju tränat så himla bra hela sommaren och längtat ihjäl mig till tävlingarna så då ska jag bannemej få tävla också!! Men just nu känns det som jag är i bra fas både kroppsligt och mentalt. Att jag kan fokusera på mig själv, här och nu. Inte bara älta allt jag missat utan blicka framåt och fokusera på de stegen jag tar som gör mig bättre utifrån där jag är nu. Det är det enda jag kan påverka så då är det ju dumt att fokusera på något annat, eller hur?

Är det något jag har erfarenhet av och är riktigt bra på så är det att kämpa mig tillbaka efter motgångar! Det här blir kul!! Nu kör vi!! ??? 

Överlevde!!

Halloj! Sitter i bilen med mamma och Sigrid påväg hem från Bruksvallarna- Men nej, jag har inte tävlat. MEN jag överlevde!!! Dog inte av otålighet och längtan. Dock följde jag aldrig med ner till tävlingarna och hejade mer än 50 minuter en dag, kände att jag ville skona mig själv ifrån att stå och trampa och få ont i magen utav längtan. De 50 minutrarna när tarvheten tog över kände jag mig bara avundsjuk och arg på alla andra som fick tävla haha… Sjuk i huvudet!! Som ni förstår är jag inte helt hundra än, jag har i samråd med lagets läkare fått börja träna igen men den här dumma bakterien är väldigt envis. Jag kör än så länge bara väldigt kort och lugn träning. Känner mig väldigt pigg både när jag tränar och annars så det är skönt! Trodde inte såna här magbakterier kunde vara så jäkliga. Har känt en aning stress över det här, jag vill ju bara tävla nu!!! Ta ut mig till max så snoret hänger och slänger och tillslut dö när jag är över mållinjen. Men neeej. Inte än. Har dessa dagar jobbat på att ta en dag i taget och jag börjar få till det, känner mig väldigt mycket mindre stressad. Det är skönt! Att jag kan och vågar fokusera på mitt eget, alltså att låta kroppen göra sitt  och tillslut ha dödat den här bakterien helt och hållet. Jag kan ändå inte påverka det, om jag känner inre stress blir det faktiskt bara ytterligare belastning för kroppen vilket inte hjälper immunförsvaret. Har trots allt faktiskt fått åka skidor i vinterparadiset i Bruks, njöt som en gris de få minutrarna jag försökte glida på den glittriga snön. Nu ska jag hem till Falun för att distrahera mig och hämta lite annan energi från både djur, bästisar och lite jobb! Men redan på torsdag tänker jag återvända till vinterparadiset. Fast just det… jag tar ju en dag i taget så vi får ju se hur jag känner kring det på torsdag 😉  En bild på Gustav kan ni ju faktiskt få

13 November

Hej på er!! Ännu en gång är jag inte i Idre fast jag vill vara där. Förra veckan åkte jag till Trysil för att få några dagar på snö innan jag skulle bege mig till Idre för läger med laget , men efter några dagar där fick jag väldigt ont i magen och hög feber. Det visade sig vara en kycklingbakterie som slinkit ner i min mage, nu mår jag mycket bättre och har tänkt träna om bara någon dag. Säsongsstarten i Bruksvallarna är om precis en vecka, från att jag har längtat som en galning från mitten av sommaren till just den helgen, till att nu känna en del stress och besvikelse kring den… Jag vet inte hur det kommer bli, står jag på startlinjen någon utav de tre dagarna så är det enbart för att jag inte kan hålla mig längre. Vill såååå gärna tävla då, känns som att jag inte kan klara en dag till utan att få tävla just nu!! Tänk er att ni har längtat så där ont-i-magen-mycket till julafton och sen blir det ingen julafton! Det är exakt min känsla just nu, så oerhört tråkigt…. Men apropå jul så har jag lyssnat på julmusik sen oktober och nästa vecka har jag bestämt att jag får börja julpynta. Om jag fick bestämma själv hade jag redan pyntat och gått all in på juleriet för länge sen men bl.a. Gustav tycker att det är över gränsen. Förstår inte varför man inte får pynta och dricka glögg redan i September egentligen, julen är ju den bästa tiden på året och jag vill ha den så länge som möjligt så då lär man ju börja i tid, kanske redan i augusti nästa år? Jag har läst på många sociala medier att många tycker det är hemskt att man ska börja fira julen så tidigt men jag kan inte riktigt förstå det, FINNS JU INGET BÄTTRE?? Fast å andra sidan kanske jag är naiv och barnslig fortfarande så jag inte kan se hur hemsk julen egentligen är. Eller så är jag bara inte vuxen än och om julen är så tråkig när man är vuxen vill jag inte bli det heller.

Oj blev allvarlig nu, diskutera inte jul med mig!!! Nej hejdå, ska lägga upp bilder på allt mitt julpynt nästa vecka!! ? Men först får ni en veckas gammal bild på Gustav, mig och Jesper när vi njuter av varm chocklad med grädde.  

Opp å ner, ner å opp…

Åkte upp till Idre för läger på snö i förrgår, åkte hem igen morgonen efter… Vaknade snorig så det var bara att ta skidor och packning och dra hem! Tur att jag inte hann packa upp och att jag hade tagit bil dit själv så det var smidigt att åka hem men ändå såååå tråkigt… Var så sjukt sjukt sjuuuukt peppad på att få åka skidor, har längtat så mycket 🙁 Jag har precis börjat bli lite pigg igen så det skulle bli så kul med läger igen och att kanske få revanscha lite från förra lägret när jag var helt sänkt. Meeeen nej kroppen ville hem till Leksand igen och chilla. Förkylningen kändes redan från början mild och det är redan mycket bättre faktiskt så jag hoppas att jag till och med kanske kan åka tillbaka till lägret, det tar ju bara ca 2 timmar med bil upp till Idre. Men jag får se vart allting tar vägen, först ska jag chilla ordentligt och bli helt frisk. 

Snoriga kramar 

 Jag hann iaf känna på snön några timmar, snodde Sofias bild på Jonna från det passet. Otroligt bra förhållanden för att vara i Oktober!

Halli hallå

Minns ni att jag förra veckan skrev att ett läger kanske var precis vad jag behövde för att bota min slitenhet? Så fel jag hade… Jag försökte vara positiv iaf 😉  Kände mig så otroligt tung och matt i kroppen hela den veckan och de sista två dagarna kunde jag knappt träna. Jag har aldrig känt en liknande känsla… Det som sved i hela kroppen så fort jag rörde mig och det enda jag kände för att göra var att grina. Innan träningarna, på träningarna, efter träningarna, när jag skulle gå uppför trappen till vårt rum, när jag skulle sova – ja, ni fattar… Kände mig inte särskilt stabil haha… Som tur var fanns Tobbe, som är både tränare för hela laget och för mig privat, och Pliggen, som är läkare, där och kunde hjälpa mig att lyssna på min kropp och tyda signaler. Fast i och för sig var signalerna inte så svåra att tyda de sista dagarna, jag försökte träna men tog mig verkligen inte framåt. Det kändes som att jag hade en vikt på hundra kilo släpandes efter mig och som att någon hade doppat min hjärna i sirap, skön-t. Idag tränade jag igen efter ungefär fem dagars vila och oj vilken skillnad, hade nästan glömt hur det är att känna sig lite studsig och inte behöva slita och kämpa för varje steg… Insåg att det nog var ett bra tag sedan jag kände mig helt pigg, träningen har ju gått så bra hela sommaren och det har på något sätt blivit så lätt att bara träna på utan att känna efter. Jag har ju ökat min träning så sjukt mycket det här året och jag har märkt att det har tagit bra och gett resultat på flera håll men jag har nog blivit lite girig också, mycket vill ha mer! Och det har varit svårt att lyssna på kroppen alla gånger. Jag har hört vad den sagt men tänkt några gånger för mycket att den allt får bita ihop lite för en gång skull. Trots att det nu framöver blir lite lugnare och tråkigare så ser jag ändå brändheten som en bra lärdom, nu vet jag ju var den där berömda gränsen är! Som tur var lyssnade jag iaf när jag väl hade klivit över den så jag förhoppningsvis inte har bränt mig totalt. För det tror jag är svårt ändå, jag är rätt lyhörd när det gäller mitt välmående annars och jag har svårt att stå ut med att må dåligt ett längre tag. Är trotsallt lite stolt över mig själv att jag ändå har lyckats pina mig så pass länge den här gången och att jag har vågat utmana mig själv. 

Det har i varje fall varit rätt skönt att vila dessa dagar och inte behövt tänka på träning, jag har nästan bara sovit och ätit hela dagarna. Jag har varit så fruktansvärt hungrig hela tiden och jag har sovit över 10 timmar varje natt, till och med 13 timmar en natt. Det är en av mina starka egenskaper skulle jag säga, att jag kan sova hur länge som helst! Mitt rekord är 16 timmar i sträck. Det var efter vi kom hem ifrån Kazakstan i våras, fast då mådde jag inte så bra när jag vaknade faktiskt, då kan man börja fundera på om det ens är hälsosamt. Annars har jag höststädat lägenheten, balkongen och förrådet, väldigt skönt! Och jag har umgåtts mycket med Monika och hennes vovvisar dom här dagarna, finns tydligen inget som ger så mycket energi som att vara omkring en gravid kvinna och två hundar, tur att jag har dom precis runt knuten! Nu ska jag se på förra avsnittet av bonde söker fru, måla mina naglar och se framemot två korta dubbelpass imorgon!

Här får ni lite blandade bilder:     

Hej!

Hej hopp! Ligger i sängen på Scandic och tittar på kockarnas kamp, om ett tag har vi kvällsfika. Kändes som vi nyss åt middag, en vanlig känsla på läger skulle jag säga! Imorse körde vi intervaller upp till Varvsberget, var rätt kul även fast jag inte var så pigg! Riktigt fin backe faktiiiiskt! Jag har hunnit fått massage två gånger redan, mina ben var riktigt stela och stumma så det känns redan lite bättre, så bra att vi har fysio-Annelie med oss. Har massa blåmärken på låren för hon är så stark! Imorgon ska vi springa 3000m test, det ser jag fram emot! Ska bli superkul! Nej nu är det kvällsfika!  Tre glada brudar och en taggad coach!