Lite update

Hej! Jag sitter just nu på ett tåg påväg hem från Vålådalen. Lyssnar på min favoritpodd och slumrar till då och då.
Jag vill lämna en liten update på hur jag mår just nu. Och först och främst vill jag bara tacka för alla fina och stöttande ord. Det är väldigt skönt att få höra att det är fler som känner igen sig och att jag inte är ensam. Och att så många bryr sig är så fint tycker jag, att om man faktiskt vågar sträcka ut en hand så finns det fler än man tror som tar tag i den. Tack.

Jag bestämde mig för att åka på det här lägret bara några dagar innan det startade. Jag tror inte att det är bra att undvika situationer bara för att det känns jobbigt. Ångest är bara en känsla och inte verkligheten, om ni förstår vad jag menar. Därför är det inte farligt att känna den och göra tvärtemot vad den säger att man ska göra. Även om det gör väldigt ont i magen i början. Sedan är det såklart en avvägning om man orkar trotsa ångesten. 
Jag är lite överraskad över hur trött jag har varit de senaste veckorna och hur svårt jag har haft att koncentrera mig. Jag är en person som oftast inte glömmer saker men de senaste veckorna har jag glömt allt ifrån tider till bilnyckeln i bilen mer än bara en gång. Träningen har varit min lilla tillflykt och jag har fokuserat på de lite tuffare passen, det är dom jag tycker bäst om och som jag njuter mest av. Som igår på lägret så körde vi massa korta intervaller uppför en slalombacke och det var så vidrigt jobbigt och efteråt när jag låg där på marken slog det mig att det är det här jag lever för. Det är exakt den här stunden som är den bästa. När man är omringad av vänner som också älskar att ta ut sig och det inte finns något mer i huvudet än att ta sig fram så snabbt som möjligt de närmaste sekunderna även fast kroppen skriker stopp. Det är något speciellt med det.

Med hjälp av tränare och vänner bestämde jag mig iaf för att åka på det här lägret. Jag var ganska osäker i början på hur det skulle bli. Om jag bara skulle gråta hela tiden eller om jag skulle känna mig jättemycket i vägen. Men det gick överraskande bra. Jag fick som mer energi för varje dag och har känt mig mer glad än på länge. Men såklart finns det fortfarande saker att försöka lära sig och det är nog någonting jag kommer få lägga tid på en tid framför. Tjejerna har varit världens snällaste och vi har pratat öppet om allt. Och det var som att det gjorde gott att få vara där och bara äta, träna, sova. Men vi bestämde redan innan att jag skulle åka hem idag så jag inte tar på mig för mycket utan verkligen lyssnar på mig själv.
 Jag är väldigt glad att jag valde att åka dit och jag längtar redan till nästa läger.

/ Anna 

Andas andas andas

Jag har kraschlandat en aning. Hela jag har väl sagt stopp i några veckor. Eller egentligen har det funnits en liten röst i mitt bakhuvud hela vintern och våren också. 

Men när så mycket kul händer är det svårt att bara stanna upp och kanske faktiskt inte rida på den där framgångsvågen hela vägen för tillslut slås man mot den hårda sanden när det är över. Den där hårda sanden som faktiskt var under mig och vågen hela tiden men som jag inte riktigt vågade titta ner på. Jag känner mig otacksam, för det mesta runt omkring mig börjar ordna upp sig. Jag har bättre omständigheter än förut men ändå mår jag dåligt? För två år sen mådde jag riktigt dåligt och vintern 2015 likaså. Efter det är jag så sjukt känslig mot allt. Allting är lite jobbigt och att göra/uppleva nya saker stressar min kropp utan att jag märker det. Men jag mår väldigt mycket bättre nu än vad jag gjorde då men det finns fortfarande saker som inte är helt bra. Jag ser mig själv som en människa som är lycklig men som ibland har dåliga dagar, inte tvärtom som det var för några år sen. 

De senaste fyra åren har jag fått en del panikattacker, de flesta i sömnen. Jag skäms väldigt mycket för det eftersom det låter som att jag är sjuk i huvudet och undertrycker något hemskt barndomstrauma. Men det är inget hemskt som har hänt mig. Jag lever nästan ett för priviligerat liv. Det är bara stress och ångest. Jag är en ganska glad person och kanske förtrycker jag jobbiga saker, jag vet inte, men mitt liv känns oftast jäkligt kul och det är inte mkt jag skulle vilja ändra. Men det är inte första gången jag kraschar såhär. Jag har kraschat förut. Jag hatar när det händer men samtidigt är det som att när det händer kan jag äntligen andas ut. 

Jag är ändå väldigt medveten om min ångest och min oförmåga att klara av den här sortens stress. JAG klarar av stress, JAG tycker inte nya saker är jobbiga men min kropp och hjärna gör det. Det är som att vi tre inte alltid hänger ihop. Dom två förstår inte hur kul jag tycker livet är! 

Den här vintern blev allt annat än hur jag hade tänkt. När jag tänker efter var jag så sjukt oförberedd. Jag har inte haft så kul på länge, jag var äntligen i närheten av det jag hela tiden jobbar mot prestationsmässigt och det innebar typ tusen nya (roliga!!!) erfarenheter. Jag hörde väl den där lilla rösten längst inne som kanske ville bromsa ibland men jag blev uttagen till nya roliga tävlingar varje helg och jag ville då fan inte bromsa det här tåget som äntligen var i rullning. Så någon gång under vintern bestämde jag mig för att titta lite åt andra hållet när den lilla rösten ploppade upp. Du får faktiskt vänta lite nu. Håll ut. Alla andra klarar det här så det gör du också. Det är bara roliga saker som händer så det är inte jobbigt. Men att min hjärna inte orkade hantera alla nya situationer kunde jag inte hålla bort hela tiden.

 Det bubblade upp då och då. Som i La Cluzac… jag hade åkt mitt första världscupslopp och det gick helt otroligt bra och jag hade så kul. Jag var så glad så jag trodde jag skulle spricka. Den natten fick jag två panikattacker varav en gång springer jag in i en garderob och slår mig. (Om man tittar på bilder från dagen efter när jag åker stafetten så ser det ut som att jag har börjat med sån där countoring men det är ett blåmärke jag har på kinden och en fläskläpp.) I dessa nattliga panikattacker skriker jag oftast och ibland springer jag iväg. Sen efteråt börjar jag ibland hyperventilera. Som tur var bodde jag med Maria Nordström som var så snäll mot mig och hjälpte mig❤ Tack!!! Och morgonen efter fick jag hjälp av fysion med att kunna andas ner i magen och överlägga om jag ens skulle starta. Sen när jag väl tävlade mådde jag bra och kunde göra mig själv rättvis. 

Jag har fått en del mental hjälp och det hjälper lite grann. Det senaste året har det inte varit så kraftiga sömnattacker utan det kan vara att jag bara skriker till lite eller bara reser mig från sängen. Jag har lärt mig mycket om mig själv och vet att jag är känslig för stress. Att jag måste styra upp situationer mer än vad jag egentligen tycker jag borde behöva. Men jag har inte helt kommit underfund med hur jag ska hantera allt. Men det får jag hjälp med. 

I och med att jag valde att vända andra kinden till när det gällde den där lilla rösten gjorde att jag faktiskt också slutade fråga mig själv hur jag mådde. Det hade jag inte tid med. Jag orkade inte gröta runt i det och att göra något som jag som person vet att jag mår bra av var inte aktuellt, för det kunde ju hindra mig från att tävla i värsta fall. Och tävla var det enda jag tyckte var kul. Jag prioriterade bort mycket av mig själv och andra bara för att få göra EN av alla tusen saker jag tycker är kul. Jag är en person med mkt känslor och tankar, jäkligt jobbigt många gånger men också en av mina bästa styrkor. Jag måste bara få tid och utrymme till att hantera dom ibland. Och jag är inte en sån person som kan strunta i eller glömma något eller någon, det skaver så in i helvete och tillslut kraschar jag. Det har jag lärt mig nu. Än en gång. Allt mitt inre måste vara lika mkt på det yttre. Så är det bara. 

Jag har förstått att jag har behövt tid att landa. Jag tyckte jag gav mig själv det. Men tydligen var inte det tillräckligt. Jag har känt mig väldigt trött hela den här sommaren. De flesta morgnar har det varit jobbigt att gå upp. Jag känner mig negativ. Har bara brytt mig om resultat, att jag presterar(???) bra på träningen är det viktigaste. Inte att jag utgår ifrån mig själv och gör så gott jag kan. Mitt lugn och trygghet i mig själv är borta. Och jag är, helt ärligt, jävligt elak mot mig själv. Allt jag gör, gör jag tydligen dåligt. Visst låter det kul? Nej det suger och jag äääälskar ju att ha kul och det är ju typ den enda drivkraften jag har i mitt lilla liv och som alltid är viktigast för mig. Men nu har jag tappat bort den lite. 

MEN jag känner mig faktiskt lättad nu för första gången på länge. Det känns äntligen som att det kommer ikapp och att jag får landa och vila. Att inse att jag inte har gjort allting rätt och att jag vågar erkänna det är skönt. Och att publicera det här är mitt extrema sätt att äga det. 

Jag vill ändå ge mig lite credd för jag gjorde mycket andra saker bra i vintras. Jag hade tex svinkul på alla tävlingar och kände aldrig pressens (o)ljuva vindar. Men att våga vara jag och lyssna varje gång på min lilla inre röst som jag vet är den smartaste får bli en ny utmaning. Jag lyssnade på den hela förra sommaren så jag vet att jag kan. Och att våga vara den känslokatastrof jag är och att våga ta hjälp av mina vänner och de runt omkring mig. Våga vara så öppen som jag faktiskt är. Även om alla andra inte är det hela tiden. 

 Min pappa sa något klokt, att det är såhär man utvecklas. Man lever sitt liv och så stöter man på ett hinder och så ändrar man lite grejer runtomkring sig och så lever man på ett tag till tills det kommer ett nytt hinder och då gör man justeringar efter det. Och det är det som är livet. Livet handlar ju om att hela tiden utvecklas. Så nu tar jag en dag i taget. Mitt huvud känns lättare än på länge och jag känner en liten knorr i magen som inte varit där på länge. Det är att äntligen känna mig utmanad och som att jag har något att jobba mot. En mening, och den kommer helt och hållet från mig själv och har inget med några dumma resultat att göra. Det är ju världens bästa känsla. Och det fina i att idrotta och tävla är ju den där balansgången mellan att ha kul men ändå vilja vinna. Den jag är så fascinerad över. 
Och varför delar jag med mig av det här? Det hade lika gärna kunnat få stanna i byrålådan men jag gillar tanken på att de flesta runt omkring mig vet hur jag mår. Det känns falskt att bara dela med mig av de bra sakerna. Och jag gillar att dela med mig. Oavsett om ni tycker jag är lite sjuk i huvudet eller om ni tycker det är skönt att inte bara se perfekta instagram-liv hoppas jag ni ger mig lite utrymme att både göra rätt och fel och inte döma. 

Puss och kram 

Den bästa personen jag vet.

Någon slags säsongssummering

Vad är det här tänker ni… ett blogginlägg på den här bloggen hör ju inte till vanligheterna längre. (Om det ens har gjort det någonsin?) Jag har precis varit på trädgårdsstädning med vår kära bostadsrättsförening och som vanligt vill Stig som bor under mig gärna att jag skriver här och då tänkte jag att det kan jag väl bjuda på? 

Men vart ska jag börja? Vilken sjuk tävlingssäsong det blev… jag var såoförberedd  på allt som jag skulle få uppleva så det känns som att jag bara har flugit runt i en torktumlare hela vintern och sen i april släpptes jag ut och kände mig helt snurrig och förstod inte vad som har hänt? Fick jag verkligen åka VM? Vann jag verkligen U23-VM som jag knappt blivit uttagen till tidigare? Har jag ens åkt världscup som jag har drömt om att få göra i så många år? Under vintern har jag bara hängt med och gjort mitt bästa på varje tävling. Sen i april var det som att det slog mig vad som faktiskt hänt, flera drömmar har blivit verklighet. Men det är så svårt att inse det när man är i tävlingsbubblan, då tänker man bara på saker som händer just där och då och som längst fram på nästa tävling och hur man ska göra för att göra sitt bästa där. Men jag försökte verkligen stanna upp och njuta av alla coola upplevelser ibland. 

U23-VM i Salt Lake city var ju sjukt coolt och en av de stora höjdpunkterna under året. Väldigt roliga banor och så spännande att få tävla på hög höjd och att vara i USA för första gången. Och helt sjukt att jag vann både sprinten och distansen? 

Att dela pall med Maja på U23-VM var det bästa ❤

Min första världscup i La Cluzac där jag fick kliva upp på pallen i stafetten? Att jag ens fick åka stafetten? Surrealistiskt.


Och alla skandinavisk-cup tävlingar som varit så roliga. 10km klassiskt i Lahti som var VM-genrep, var mitt bästa lopp i vinter enligt mig. Allt klaffade och jag hade såå kul! Banan var bara uppför och nedför, Precis som jag gillar det! Sen vann jag hela den cupen? Hur kunde jag göra det? Såå sjukt…
Sen fick jag följa med på VM och köra sprinten. Jag hade varit lite förkyld efter USA och den långa flygresan hade pajat min rygg. Jag fick mitt första tillbakaslag sen jag opererades för diskbråck för fem år sen. Och efter sprinten i Lahti var det riktigt dåligt… då kunde jag inte ha tävlat, men jag stannade kvar i Lahti och fick hjälp av fysio där och kunde knappt träna. Jag kunde bara åka korta skatepass för allt annat gjorde ont. Men det var tur att jag stannade och fick hjälp för på en vecka blev det betydligt bättre och jag kunde som tur var åka till Madona och tävla finalen i den skandinaviska cupen. Om inte den totala cupen hade hängt på den tävlingen så hade jag nog inte ställt upp där med tanke på ryggen… men det gick faktiskt bra som tur var. Inga fler setbacks utan jag jobbade på med rehab och nu är det mycket bättre i ryggen, inga mer nervsmärtor eller låsningar. Men jag var så himla orolig under VM och det gjorde att min vistelse där faktiskt inte blev så rolig… många nya häftiga upplevelser men jag hade svårt att njuta runtom tävlingen när jag var så himla orolig, det värsta som skulle kunna hända är att jag får lika ont som innan jag opererade mig. Jag skulle inte klara av det. MEN nu är det ju mycket bättre och jag kan träna vad som helst men precis som alla fem tidigare år måste jag tänka på att belasta lagom och vara noga med rehab. 


Men det här tråkiga var ju under en så kort tid i jämförelse med allt roligt och då har jag ju inte ens nämnt hälften av alla roliga tävlingar jag har åkt i vinter. Något som har genomsyrat hela säsongen har varit att jag har gjort mitt bästa för dagen på VARJE tävling och jag har haft så otroligt jäkla kul på varje lopp, även om vissa har varit mer plågsamma än andra. Som på sprinten på VM, inte mitt bästa resultat men jag njöt som en gris hela den dagen. Herregud vad jag gottade mig efter att jag hade åkt ut i kvartsfinalen. Jag borde ju varit less med tanke på att min kropp inte kändes så pigg men jag var så jäkla glad att jag bara fick vara i den där miljön. Inte alla som får åka VM i sitt liv ju?? Och så får jag av alla människor göra det! Jag är så tacksam att jag har möjligheten att göra det jag älskar. Det finns inget bättre än att tävla. Vill tävla resten av mitt liv. Det bästa som finns!!
Efter tävlingssäsongen var slut så spenderade jag och Gustav tre veckor i Bruksvallarna. Vi åkte massa fina fjällturer och bara levde lajf. Sen var vi en vecka på Kreta för ritkig semester med Emma och Jesper, så fint och välbehövligt. 


Men nu är vi igång med sommarträningen igen, sååå skönt att få träna på lite. Känner mig väldigt taggad att träna mycket och bra den här sommaren. Min största utmaning blir att klara av all den träning vi har planerat. En ny sak inför den här sommaren är att jag iår fick vara med i A-laget vilket betyder mycket mer läger mot förra sommaren. Så det blir också en utmaning, att fortsätta lyckas lyssna på kropp och knopp trots att jag har massa tuff och bra sparring omkring mig. Men det känns sååå roligt att få ingå i ett lag, vi har haft vårt första läger och jag lämnade det full av energi och inspiration till att träna bra med laget i sommar. Så tacksam för den platsen. Nästa läger är om bara någon vecka i norska Sognefjell. Blir kuuuul! 

Jag vill avsluta den här säsongssummeringen med att rikta ett stort tack till en person som har varit otroligt viktig för mig iår. Jag tycker att ni förtjänar att få veta hur duktig och fin som person hon är och hon förtjänar att hyllas till skyarna. Du har hjälpt mig att lyssna på mig själv iår och att ta mina behov på allvar. Samtidigt som du har pushat mig och gett mig energi till att vilja göra det där lilla extra i träningen. Du är det som har gjort att jag har kunnat utvecklats så mycket iår. Och du förstår vad som är viktigast för mig och hur viktig glädjen är för mig. Oavsett om jag ringer och gråter eller är en sprallig grodis som är överallt och ingenstans så finns du där och säger precis det jag behöver höra för du förstår mig. TACK min fantastiska tränare Annika Zell!! Att du ville bli min tränare iår är något av det jag är mest tacksam för och du är så himla viktig för mig. Du är min klippa. Jag är så glad att vi ska samarbeta även det här året och att jag får dela allt den här karriären för med sig med dig och jag hoppas du även nästa vinter får gråta dina små glädjetårar vid sidan av spåret när jag går i mål 😘 Du är bäst!!


En gullig bild på mig och Annika under VM ❤

Och tack till alla er som hejar på mig!! Blir så glad för alla som hör av sig till mig och är glada för min skull! Bamsekramar till er! Tack tack tack! 

Men nu drar vi igång den här sommaren på allvar och tar hand om oss själva 😎 

Vad hände?

Hej hörni!

Jag är i en så härlig balans och vilken säsongstart jag har haft. Är påväg hem från Lillehammer där vi har tävlat i helgen, det har varit skandinavisk cup och i Fredags på den klassiska sprinten vann jag (???) Förra säsongen kom jag typ runt 40e på skandinavisk cup, vad hände liksom? Har fått kritik tidigare för att jag nästan aldrig skriver med mina placeringar här på bloggen men dom känns inte så viktiga alltid så jag glömmer dom men nu tänker jag skriva med alla mina placeringar för jag är så stolt över dom! Sååå här får ni resultatnördar:

Veckan innan tävlingspremiären i Bruksvallarna hade jag tränat ganska mkt så jag var inte så pigg i kroppen när jag ställde mig på start men alltså min hjärna var helt galen, helt sjukt… ett års innehållande jäkla vilja som jag tog ut på 5km skate. Och det gjorde att jag placerade mig som femma. Jag startade tidigt så när jag gick i mål hade jag ju ingen aning om vilken bra placering jag skulle få i slutändan, När jag skar mållinjen fylldes hela jag av ett glädjerus och det föll tillochmed några glädjetårar. Två år som har varit så tuffa att ta sig igenom både fysiskt och mentalt. Har det inte varit privatlivet som har varit sjukt jobbigt så har kroppen strejkat på alla möjliga sätt. Och någonstans har det antagligen hängt ihop. Och att känna att jag mår så himla bra i mig själv och att kroppen verkligen vill och kan åka fort var en sån befrielse, jaaa det var tamejfan en gudalik känsla faktiskt. Blir helt varm när jag tänker på det. Och jag är stolt över mig själv som har utvecklats så otroligt mkt som människa. Det bästa som finns är ju att lära sig saker och att utvecklas.

Helgen efter de tre tävlingarna i Bruksvallarna (där jag också placerade mig som 8a på 10km klassiskt och åkte ut i semin i en trött sprint) tävlade jag i Idre där jag gjorde en så himla bra skatesprint fast jag ramlade i semifinalen precis innan upploppet men ändå lyckades jag ta mig vidare till final, får tacka det kära hormonet adrenalin. Väl i finalen blev det en tight spurt och jag knep tredjeplatsen. Dagen efter var det 10km skate med trötta ben från gårdagen och då slutade jag trea igen. Sedan stannade jag och Gustav kvar en vecka i Idre för semester och fick lite träning på snö. 

Sedan for vi till Lillehammer för tre dagars självplågeri. 
Första dagen var det sprinten som jag vann. Mina ben skötte sig i princip av sig själv den här dagen och jag var ovanligt pigg i stakningen. Kändes så himla konstigt att vinna haha. När jag insåg att jag kunde vinna efter att jag såg att Kathrine Harsem ramlade i sista nedförsbacken var det som att allt gick i slowmotion. Och det kändes som ett skämt, från att knappt ha gått vidare från sprintarna förra året till att vinna. Är det ens möjligt liksom? Och så himla synd om Harsem som hade sett så stark ut hela dagen. Lite blandade känslor. Nästan så jag hade dåligt samvete?? 

IALLAFALL, otroligt roligt och surrealistisk att vinna för första gången i seniorsammanhang på en skandinavisk cup. Och jag är så tacksam för alla som har hört av sig och är glada för min skull. Tack! Det är roligt att så många bryr sig och tror på mig. ❤️

Seeeen åkte vi 5km skate i lördags och då kändes det inte så bra i kroppen eller huvudet men jag får ändå bra tryck på skidorna av någon konstig anledning så jag åkte fort ändå och slutade på en 4e plats. 19 sekunder efter Charlotte, så skönt att hon mår bra igen.
 
Och nu är jag framme vid dagens grisfest. Fyfan alltså… 15km klassiskt masstart i nästan obefintliga spår och sladder och dåligt fäste. Mitt glid var bra iaf om något ska vara positivt. Jag tyckte så himla synd om mig själv när jag åkte haha. Var inte riktigt beredd på att behöva springa på skidorna och inte få till ordentlig diagonalåkning, och min hjärna kände inte riktigt för att kämpa och grisa på. 

Men ändå kämpade jag och verkligen slet på trots att hela jag kände att jag bara ville stanna vid Moa som hejade och få en kram. Min själ lämnade typ min kropp i sista backen. Var nog ett av de jobbigaste loppen jag åkt, men jag överlevde ju!! Det kan jag komma ihåg nästa gång jag tror jag ska dö och spy. Man klarar ju alltid mer än vad man tror. 

Nu är vi i Mora och ska äta på MAX, Har längtat efter ett friscomål hela dagen!!! Hejdå, vi hörs!  
PS, här har ni en ganska lång intervju med mig i Aftonbladet som ni kan läsa om ni har lust. Och ja, min dramatiska ådra fick möjlighet att speglas i rubriken Hahaha…. #dramaqueen4ever 

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/vintersport/skidor/article24074134.ab

Som jag har längtat!!

Hej! Just nu sitter jag och käkar lasagne med klubben. Och vet ni vad?? Imorgon är det julafton för oss skidåkare! Vår tävlingssäsong drar igång imorgon!!! 5km skate först och på lördag är det 10km klassiskt och sen på söndag är det klassisk sprint. Ska bli så hiiiimla kul! Jag har längtat så himla mycket efter morgondagen och nu är den äntligen här. Känns som jag ska spricka av längtan.

Jag har varit här uppe i Bruksvallarna i nästan tre veckor nu och det har varit helt otroligt fina snöförhållanden. Vilket har gjort det väldigt lätt att vänja sig vid att åka skidor. Den här sommaren har ju varit väldigt utvecklande för min del både som privatperson och som skidåkare så det ska bli så himla spännande att verkligen få mäta min utveckling.

Lördagens och söndagens tävlingar kan ni se på SVT så jag hoppas ni tittar på oss då! 

Nu ska jag återgå till min lasagne och 20.45 sänder vi en rolig presskonferens med klubben på vår facebooksida! Titta dååå hörrniiii

Här får ni lite bilder från senaste tiden, bla på kvällens lasagne. Nu blev ni avis va? Hörs heeej

Söndag

Nu ska jag  faktiskt skriva lite här igen! Min granne Stig har ju tjatat på mig både när det gäller trappstädandet och bloggandet, så jag hoppas du blir glad nu Stig och förlåter mig för att jag glömde städa trappen senast…

Bara några ynka veckor kvar tills tävlingarna drar igång, ni som följt mig vet ju hur kul jag tycker det är att tävla och just nu vill jag ju inget hellre än att tävla. Längtar så till dagen innan tävling, att testa skidor(??? hatar det annars), att värma upp och att bara få ta i allt jag kan med spyan i halsen…

P.g.a. min sjuka längtan så känns träningen ganska tråkig just nu JAG VILL JU BARA TÄVLA!! Meeeen jag försöker ta en dag i taget för jag vet ju att det blir lite roligare på tävlingarna om jag har tränat bra faktiskt. Det är tur att jag har en hel del intervallpass under veckorna så jag får avreagera mig :—-)

Annars gör jag inte så mycket på dagarna men jag och Gustav har börjat titta på Gossip Girl så vi är helt inne i det just nu! Gustav är ju en riktig serienörd. Annars försöker jag väl som vanligt umgås med mina vänner så mycket som möjligt. Och vädret är ju inte alltför roligt, speciellt inte att åka rullskidor på massa halkiga löv men nästa vecka åker jag till Idre på läger för att åka skidor och därefter direkt till Bruksvallarna och stannar där fram till tävlingarna.

Nej nu tror jag att mitt nattsällskap för natten faktiskt vill sova, eller vad tror ni hon försöker säga med den här blicken?

img_5724

Tunnelseende

Heej!! Hoppas ni mår bra å sådär för det gör jag!! Sitter just nu i bilen med Gustav påväg hem från Torsby. Vi har varit och tränat i tunneln i tre dagar, tråkigt att bara stirra in i betong hela dagarna men så jääääkla kul att stå på något annat än rullskidor.

Läste precis de inläggen jag skrev innan sommaren. Där jag skrivit om mina förväntningar och vad jag tror jag behöver för att utvecklas så mycket som möjligt. Jag har lyssnat på mig själv så himla bra den här sommaren. Jag har vågat träna mycket samtidigt som jag verkligen har vågat ta hänsyn till mig själv. Jag har tränat ganska mycket själv och det har alltid varit något jag vet fungerar bra för mig. Och ju mer jag tränar själv ju mer uppskattar jag de tillfällen jag får träna med andra och tar till vara på dem på ett bättre sätt än om det är vardag. Träningen har flutit på väldigt bra och lägret i Österrike med mamma, pappa och Gustav var helt klart en höjdpunkt! Den här sommaren har varit den bästa på länge men ändå kan jag inte komma på att jag har gjort något speciellt? Jag tror bara att jag har mått så himlans bra. Har känt mig så lugn och trygg för en gångs skull. Bara tränat, ätit, sovit och gjort må bra grejer. Matat min själ med roliga grejer så att säga.

Jag har fortsatt jobbat mycket med det mentala hela sommaren och även om det är skitjobbigt ibland så har jag inte gett upp en endaste gång och jag har insett hur jäkla lätt saker är egentligen???? Varför är det så lätt att krångla till det i sin lilla hjärna?? Jag som har trott att jag har varit så lättsam och att jag har tänkt rätt med allt tidigare, oj oj vad mycket det finns att förenkla och reda ut. Att våga vara totalt ärlig mot sig själv är fan det bästa och läskigaste någonsin. Finns inget skönare. Det borde ni helt klart testa! Det jag får lov att jobba mest med är mina tankemönster i vardagen, när det gäller träning och tävling är det inte lika svårt. Det är ju bara på låtsas faktiskt? Inget man dör av om det inte går som man tänkt. Inte för att man dör av de flesta vardagskänslorna heller men dem känns ju av någon anledning mer på riktigt. Har nog alltid haft lätt för att skilja på det jag gör och det jag är. Men det är inte alltid lätt, för all min oro samlas bara på den verkliga sidan då. Fast om man är orolig för träningsgrejer kanske man tycker att det är den verkliga sidan och att vardagsgrejer inte blir lika ångestladdade? Eller?? Någon som vill byta en kortis? Vore skönt att få oroa mig för tävlingar hela dagen istället för pengar och allt annat hemskt som finns och händer i världen.

Nej men nu låter det som att allt suger ju.. Men jag oroar mig nog en del ibland, men jag lär mig hela tiden att hantera det bättre och att våga göra något åt det. Och att om man blir nervös eller rädd så är det en signal för att man ska slänga sig in i det och bara göra det!! Snabbt som attan!! Det gillar jag.

Annars har jag som vanligt varit på en hel del läger, både med Dala Sports Academy och själv med Gustav. Och förra veckan hade vi besök av Magda och Mattias, som jag inte träffat sen vårt läger i Saxnäs i våras. Så kul med massa bra energi!! Är så glad för alla mina vänner! Guldklimpar allihopa!! Och mamma och pappa har fått en liten Gösta, ingen sladdis tyvärr utan en katt! Och mitt första kattvaktsuppdrag är helgen den 24-25! Så lyxigt!! Och den bästa grejen är att jag har börjat skriva ”bullet-journal”, både över grejer att göra och över mina tankar och känslor. Kan vara det bästa på länge! Googla om ni inte vet vad det är.

Nu har jag luftat klart min trötta lägerhjärna och jag börjar längta hem. Och för första gången sen jag flyttade till Falun har det börjat kännas som att Falun är hemma!! Så sjukt. Äntligen känner jag att jag har en trygg plats att landa på. Lajvet hörni!!! 😎 Lev det!!!! Yolo Swag osv

image

Flow flow floooow

Tio timmar kvar av träning den här veckan bara!!! Vi på Dala Sports Academy har denna vecka ”hemmaläger” här i Falun med många lugna men långa pass, för att lägga en bra grund inför den fortsatta sommarträningen. Vi har i princip kört ett fyratimmars-pass varje förmiddag och sedan ett aningen kortare på eftermiddagen. Det är extra viktigt att hålla ner farten och enbart koncentrera sig på teknik för att klara alla timmarna utan att slita ner sig för mycket.

Hittills går det bra och jag känner att jag återhämtar mig på ett bättre sätt än förra året om jag jämför mot dem lägren jag gjorde då. Det här blir mitt andra läger för denna period så jag gör minst sagt en rivstart. Något lite mindre kul är att jag har överbelastat muskeln på insida lår så den drar och irriterar i muskelfästet på knät, pga för mycket löpning förra veckan. Så jag får köra lite alternativa grejer ibland, rullskidor klassiskt fungerar helt bra men det vill jag inte köra för mycket eftersom det sliter så mycket på armbågarna och axlarna mot asfalten. Så just nu varvar jag mellan rena stakpass, vanliga klassiska pass, diagonalpass utan stavar, ski-erg (stakmaskin) i kombination med simning, styrka och skidgång i myr. Jag har även tänkt att paddla kajak någon dag. Så det går bra att göra timmarna ändå! Jag får bara variera mig lite mer nu när skate och löpning inte fungerar. 

Och det är kul att jag nu verkligen får möjlighet att lägga en bra grund för min överkroppsträning vilket jag tidigare varit sämre på. Jag går på regelbunden massage och nästa vecka ska jag även träffa en fysioterapeut. Trots att jag får tänka lite nytt när det gäller träningen så är jag inne i ett så bra flow! Allt bara flyter på och det känns som att de problem som dyker upp bara löser sig direkt och flyter vidare. Det är härligt! Nu ska jag flyta vidare, så hörs vi!!

Med sikte framåt

Hej hallå! Igår startade äntligen det nya träningsåret!! Jag kickstartar det med ett läger i Saxnäs med min finaste vän Magdalena, skönt att sätta någon slags nivå direkt i början på hur jag vill ha det här året som finns framför mig. Jag vill träna mycket och ha roligt med fina människor. Det blir väl bra? Det är väldigt mycket snö här uppe så det är härligt att få komma tillbaka till vintern för att åka skidor och avvakta ett tag till med rullskidor och löpning. 

Idag presenterades landslagen för den här sommaren och i år ingår jag tyvärr inte i något. Det var väl rätt väntat för min del eftersom jag har varit sjuk stora delar av tävlingssäsongen och inte riktigt nått min fulla kapacitet på de tävlingar jag väl har åkt. Det är tuff konkurrens om alla platser så man måste verkligen prestera. Som jag skrev väntade jag mig på något sätt det här beskedet men jag blev ändå mer ledsen än jag trodde. Det är aldrig kul för ens ego att bli bortvald. Men redan tidigt i våras började jag faktiskt fundera på vad som verkligen är bäst för mig inför den här sommaren. Det är ju alltid kul att få vara med i ett lag men som jag har skrivit i tidigare inlägg så brände jag ju mig träningsmässigt förra året och hade som inställningen att hela tiden bara köra på och inte känna efter så mycket men det gick ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag behöver nog få ta saker i min egna takt ibland. Inte anpassa mig efter gruppens fart. 

Jag har tyckt att det har varit så kul att försöka hänga på alla snabbingar på lägren, speciellt när jag har känt mig så pigg stora delar utav sommaren. Men jag ligger snäppet efter de flesta av tjejerna när det gäller träningstimmar och jag är inte lika bra som dom på att träna än. Jag har utvecklats väldigt mycket när det gäller just den biten i år ändå men att inte vara så noga med att hålla de olika intensiteterna på alla pass fungerar ju tydligen inte i längden, speciellt inte om man har ökat den totala mängden så mycket också. Såklart behöver man sparring av varandra för att utvecklas men inte på alla pass. Mycket lärdomar från det här året och det är jag tacksam för. Nu får jag ännu en chans att utvecklas, att få stå utanför lag för första gången på tre år blir något nytt. Men jag tror det blir bra. 

Nu ser jag på min sommar som en harmonisk tid där jag bara vill fokusera på att träna och må bra. Det blir ändå flera läger, både med Dala Sports Academy och åtminstone ett eget i alperna i Juli! Är så glad och tacksam att det finns så många bra träningskompisar i Falun och att så många tror på mig trots motgångar! 
Nu ska jag och Magda ut på vårt andra pass för dagen! Vi hörs 🙂

Hej och lite sammanfattning av min säsong

Men guuud vad längesen jag skrev här… Jag har skrivit massa inlägg i mitt huvud men de har tydligen inte nått hela vägen ut till mina fingertoppar… Sedan den 30 januari har det ju hänt en hel del som ni kanske förstår, då var jag väldigt orolig och nu är jag nog väldigt mycket lugnare. Jag har fått tävla en hel del sen dess som tur är och det har varit så otroligt kul! Det är bara en tävling som jag känner att jag inte hade behövt utsätta mig för och det var 10km skate i Torsby där jag hade dåliga skidor och en fruktansvärd mensvärk och pms… Inte så jäkla roligt, men jag överlevde ju trots allt . 1-0 till mig mot min livmoder. 

Annars har jag faktiskt under varje lopp lyckats med det mål jag har satt upp vilket allt som oftast har handlat om teknik eller att hålla koncentrationen och tankarna på en bra nivå. Det är ju det som är det roliga med att tävla, när kroppen säger åt en att sakta ner så kan man på något konstigt vis vända på dom helt. Önskar jag kunde spela in alla mina tankar under en tävling. 

Jag har bara varit ordentligt missnöjd efter ett lopp, det var efter slottsprinten i Stockholm som jag fick chansen att åka. Jag hade ju nästintill precis börjat tävla och kroppen hade fram tills den veckan känts riktigt dålig men då för första gången såg jag en ljusglimt och då när fästet inte satt där det skulle blev jag jävligt frustrerad på mig själv. För mig kändes det just då så viktigt att få bevisa både för mig själv och för andra att jag faktiskt kan och när kroppen äntligen var bra ville jag få ut det, inte slösa bort det i något himla halkande! Och speciellt inte på min första världscup dessutom. Men det där har jag inte tänkt så mycket på efteråt, pappa var med som vallagubbe så jag kunde gråta ur mig i hans jacka och sen var det bra. 

Tre gånger i år har jag fått snuddat på någon slags form, ja snuddat bara tyvärr… Men jag kan inte heller förvänta mig något annat när jag har tränat mycket hela tiden och varit mycket sjuk. Jag har inte heller tränat för att eftersträva någon form, mitt fokus har varit glädje och långsiktighet. Trots små snuddningar bara så känns det som att jag har fått smaka på världens godaste godis och det motiverar mig till att nästa år få äta upp hela godisskålen för jag vet att det finns där. Och det är inte långt borta heller. 

Aja bla bla bla skitsamma känner jag när det gäller att prata om gamla tävlingar, något roligare är ju vad som händer nu och framåt! Älskar att tänka framåt!! Fast inte för mycket, då blir jag orolig. Jag har en tendens att fundera på vad mitt fyrtioåriga jag har för mig lite för mycket ibland. Nu är jag här som en tjugoåring och jag är i ett så bra flow just nu!! Hela jag är i en sån skön balans både fysiskt och mentalt och jag har verkligen jobbat på de mentala bitarna som inte har suttit helt på plats tidigare. Jag har lärt mig att vara lite mer lugn i där jag är precis just nu och att låta mig själv göra precis vad jag vill. Det är så lätt att tänka på vad man borde göra både när det gäller arbete och relationer. Och det finns så många små måsten som jag aldrig ens har funderat på men som ligger bakom ens öron och gnager. Om man litar på sin egen förmåga och tror på sig själv precis som man är så blir det bra. Det går inte att vara bättre än sitt bästa. 

De närmaste veckorna vill jag träna smart och ha roligt. Jag har massa spännande att se framemot den här våren och jag är så taggad på det nya träningsåret som börjar snart. Jag är helt i ofas med de flesta andra utav mina skidåkarkollegor känns det som. De är nöjda och vill chilla medans jag är hungrig som en varg efter att uppnå något. Förra helgen körde jag fjälltoppsloppet, min sista skidtävling för den här säsongen, med en väldigt bra känsla dessutom!!! Så min tävlingslust är inte borta för fem öre och jag kommer behöva springa ovanligt många löptävlingar i sommar för annars blir jag knäpp. Den här skitsäsongen har lärt mig så himla mycket nytt, speciellt om mig själv och såhär i efterhand är jag tacksam för det. Jag är starkare än någonsin och jag älskar känslan av att utvecklas till en bättre människa.

Och tack till alla er som tror på och stöttar mig trots motgångar!!! Blir så glad av er! Tack vare er tror jag också på mig själv och nästa säsong kommer bli så himla rolig!!! ❤️

PS: Jag ska försöka uppdatera mer, jag tycker ju om att blogga faktiskt så då är det ju konstigt om jag inte gör det. Ska skriva massa intressanta inlägg till er framöver!