Andas andas andas

Jag har kraschlandat en aning. Hela jag har väl sagt stopp i några veckor. Eller egentligen har det funnits en liten röst i mitt bakhuvud hela vintern och våren också. 

Men när så mycket kul händer är det svårt att bara stanna upp och kanske faktiskt inte rida på den där framgångsvågen hela vägen för tillslut slås man mot den hårda sanden när det är över. Den där hårda sanden som faktiskt var under mig och vågen hela tiden men som jag inte riktigt vågade titta ner på. Jag känner mig otacksam, för det mesta runt omkring mig börjar ordna upp sig. Jag har bättre omständigheter än förut men ändå mår jag dåligt? För två år sen mådde jag riktigt dåligt och vintern 2015 likaså. Efter det är jag så sjukt känslig mot allt. Allting är lite jobbigt och att göra/uppleva nya saker stressar min kropp utan att jag märker det. Men jag mår väldigt mycket bättre nu än vad jag gjorde då men det finns fortfarande saker som inte är helt bra. Jag ser mig själv som en människa som är lycklig men som ibland har dåliga dagar, inte tvärtom som det var för några år sen. 

De senaste fyra åren har jag fått en del panikattacker, de flesta i sömnen. Jag skäms väldigt mycket för det eftersom det låter som att jag är sjuk i huvudet och undertrycker något hemskt barndomstrauma. Men det är inget hemskt som har hänt mig. Jag lever nästan ett för priviligerat liv. Det är bara stress och ångest. Jag är en ganska glad person och kanske förtrycker jag jobbiga saker, jag vet inte, men mitt liv känns oftast jäkligt kul och det är inte mkt jag skulle vilja ändra. Men det är inte första gången jag kraschar såhär. Jag har kraschat förut. Jag hatar när det händer men samtidigt är det som att när det händer kan jag äntligen andas ut. 

Jag är ändå väldigt medveten om min ångest och min oförmåga att klara av den här sortens stress. JAG klarar av stress, JAG tycker inte nya saker är jobbiga men min kropp och hjärna gör det. Det är som att vi tre inte alltid hänger ihop. Dom två förstår inte hur kul jag tycker livet är! 

Den här vintern blev allt annat än hur jag hade tänkt. När jag tänker efter var jag så sjukt oförberedd. Jag har inte haft så kul på länge, jag var äntligen i närheten av det jag hela tiden jobbar mot prestationsmässigt och det innebar typ tusen nya (roliga!!!) erfarenheter. Jag hörde väl den där lilla rösten längst inne som kanske ville bromsa ibland men jag blev uttagen till nya roliga tävlingar varje helg och jag ville då fan inte bromsa det här tåget som äntligen var i rullning. Så någon gång under vintern bestämde jag mig för att titta lite åt andra hållet när den lilla rösten ploppade upp. Du får faktiskt vänta lite nu. Håll ut. Alla andra klarar det här så det gör du också. Det är bara roliga saker som händer så det är inte jobbigt. Men att min hjärna inte orkade hantera alla nya situationer kunde jag inte hålla bort hela tiden.

 Det bubblade upp då och då. Som i La Cluzac… jag hade åkt mitt första världscupslopp och det gick helt otroligt bra och jag hade så kul. Jag var så glad så jag trodde jag skulle spricka. Den natten fick jag två panikattacker varav en gång springer jag in i en garderob och slår mig. (Om man tittar på bilder från dagen efter när jag åker stafetten så ser det ut som att jag har börjat med sån där countoring men det är ett blåmärke jag har på kinden och en fläskläpp.) I dessa nattliga panikattacker skriker jag oftast och ibland springer jag iväg. Sen efteråt börjar jag ibland hyperventilera. Som tur var bodde jag med Maria Nordström som var så snäll mot mig och hjälpte mig❤ Tack!!! Och morgonen efter fick jag hjälp av fysion med att kunna andas ner i magen och överlägga om jag ens skulle starta. Sen när jag väl tävlade mådde jag bra och kunde göra mig själv rättvis. 

Jag har fått en del mental hjälp och det hjälper lite grann. Det senaste året har det inte varit så kraftiga sömnattacker utan det kan vara att jag bara skriker till lite eller bara reser mig från sängen. Jag har lärt mig mycket om mig själv och vet att jag är känslig för stress. Att jag måste styra upp situationer mer än vad jag egentligen tycker jag borde behöva. Men jag har inte helt kommit underfund med hur jag ska hantera allt. Men det får jag hjälp med. 

I och med att jag valde att vända andra kinden till när det gällde den där lilla rösten gjorde att jag faktiskt också slutade fråga mig själv hur jag mådde. Det hade jag inte tid med. Jag orkade inte gröta runt i det och att göra något som jag som person vet att jag mår bra av var inte aktuellt, för det kunde ju hindra mig från att tävla i värsta fall. Och tävla var det enda jag tyckte var kul. Jag prioriterade bort mycket av mig själv och andra bara för att få göra EN av alla tusen saker jag tycker är kul. Jag är en person med mkt känslor och tankar, jäkligt jobbigt många gånger men också en av mina bästa styrkor. Jag måste bara få tid och utrymme till att hantera dom ibland. Och jag är inte en sån person som kan strunta i eller glömma något eller någon, det skaver så in i helvete och tillslut kraschar jag. Det har jag lärt mig nu. Än en gång. Allt mitt inre måste vara lika mkt på det yttre. Så är det bara. 

Jag har förstått att jag har behövt tid att landa. Jag tyckte jag gav mig själv det. Men tydligen var inte det tillräckligt. Jag har känt mig väldigt trött hela den här sommaren. De flesta morgnar har det varit jobbigt att gå upp. Jag känner mig negativ. Har bara brytt mig om resultat, att jag presterar(???) bra på träningen är det viktigaste. Inte att jag utgår ifrån mig själv och gör så gott jag kan. Mitt lugn och trygghet i mig själv är borta. Och jag är, helt ärligt, jävligt elak mot mig själv. Allt jag gör, gör jag tydligen dåligt. Visst låter det kul? Nej det suger och jag äääälskar ju att ha kul och det är ju typ den enda drivkraften jag har i mitt lilla liv och som alltid är viktigast för mig. Men nu har jag tappat bort den lite. 

MEN jag känner mig faktiskt lättad nu för första gången på länge. Det känns äntligen som att det kommer ikapp och att jag får landa och vila. Att inse att jag inte har gjort allting rätt och att jag vågar erkänna det är skönt. Och att publicera det här är mitt extrema sätt att äga det. 

Jag vill ändå ge mig lite credd för jag gjorde mycket andra saker bra i vintras. Jag hade tex svinkul på alla tävlingar och kände aldrig pressens (o)ljuva vindar. Men att våga vara jag och lyssna varje gång på min lilla inre röst som jag vet är den smartaste får bli en ny utmaning. Jag lyssnade på den hela förra sommaren så jag vet att jag kan. Och att våga vara den känslokatastrof jag är och att våga ta hjälp av mina vänner och de runt omkring mig. Våga vara så öppen som jag faktiskt är. Även om alla andra inte är det hela tiden. 

 Min pappa sa något klokt, att det är såhär man utvecklas. Man lever sitt liv och så stöter man på ett hinder och så ändrar man lite grejer runtomkring sig och så lever man på ett tag till tills det kommer ett nytt hinder och då gör man justeringar efter det. Och det är det som är livet. Livet handlar ju om att hela tiden utvecklas. Så nu tar jag en dag i taget. Mitt huvud känns lättare än på länge och jag känner en liten knorr i magen som inte varit där på länge. Det är att äntligen känna mig utmanad och som att jag har något att jobba mot. En mening, och den kommer helt och hållet från mig själv och har inget med några dumma resultat att göra. Det är ju världens bästa känsla. Och det fina i att idrotta och tävla är ju den där balansgången mellan att ha kul men ändå vilja vinna. Den jag är så fascinerad över. 
Och varför delar jag med mig av det här? Det hade lika gärna kunnat få stanna i byrålådan men jag gillar tanken på att de flesta runt omkring mig vet hur jag mår. Det känns falskt att bara dela med mig av de bra sakerna. Och jag gillar att dela med mig. Oavsett om ni tycker jag är lite sjuk i huvudet eller om ni tycker det är skönt att inte bara se perfekta instagram-liv hoppas jag ni ger mig lite utrymme att både göra rätt och fel och inte döma. 

Puss och kram 

Den bästa personen jag vet.

26 kommentarer till

  1. Otroligt starkt av dig att dela med dig av detta, är nog fler som har detta men som inte vågar ta upp det med andra. Följ din glädje, din indre glädje som bara är din och ta dig tid. Lycka till vidare, du är en bra förebild!!

  2. Vi kraschar alla lite då och då, på olika sätt och olika hårt. Det som skiljer mest är att de flesta inte erkänner det och istället visar upp den glittriga, glada perfekta fasaden. Du är grymt stark och världens bästa Anna Dyvik…fortsätt vara bara du, precis som du är…utan filter, glitter och perfekt yta…då är du ditt bästa jag!!
    Du är en enormt bra förebild precis för att du är den du är!! Stor kram ❤️

  3. Så viktigt att belysa och så starkt och vackert att du delar med dig – det stärker och omfamnar andra som befinner sig i liknande tillstånd emellanåt.
    Fortsätt lyssna och fortsätt följa din lust och glädje!

    ❤️

  4. Så skönt att få läsa om att man inte är ensam med att må dåligt och att ha ångest. Det känns ofta som om man är den enda som får panikångest och ångest eftersom det inte är någon som pratar om det. Tack för att du delade med dig!

  5. hej Anna!
    Starkt av dig att berätta!
    Känner mig stolt och hedrad av att få vara en av dom du anförtror ditt innersta för. Som du vet tycker jag att du har stor talang att skriva! och det är ETT sätt att bearbeta livets innehåll med!
    Jag håller med din pappa om att man utvecklar livet och lär sig hantera hinder i upp och nerkänslor ,så fortsätt att skriva av dig ! även om du inte delger alla oss andra ALLT.
    I livslång erfarenhet har det varit så för mig.
    Stig

  6. Vilken hjältinna du är. Efter detta inlägg och mod är du nu för alltid min hjälte – oavsett vilka resultat du åstadkommer i skidspåren. Önskar dig all lycka till med allt, nu och i framtiden/S.J.

  7. Att våga lyfta upp detta och skriva om det är väldigt stort och bra gjort, Anna. Ge dig själv credit för det, detta kommer oxå att hjälpa andra att våga lyssna på sin kropp och börja lyfta på olika stenar för att må bättre. Du är en stor är en stor förebild för många, lycka till! Njut av livet!

  8. Nämen Anna ….nu får du stanna. Va e de ni längdskidåkare håller på me? Jag tror att ni psykoliserar för mycket. Sluta tänk.
    Gör som Jernberg, Wassberg, Svan, Toini….dra ned luvan å kör på utav bara fan…..alltså…hur kan det komma sig att
    det exempelvis finns åkare som trott att man kan ”sluta” äta när man tränar/tävlar hårt? Obegripligt…..
    Tycker Norrbottning

    • Nä sluta inte tänk för allt i världen, Anna! Då dör den inre människan som är så mycket viktigare än all skidåkning i världen. Låter lite som att du också är en av oss som är högsensitiva. (Alltid jobbigt att bli hobbydiagnostiserad bara för att man är öppen och ärlig och råkar vara mänsklig med olika saker att kämpa mot – så förlåt!) Glöm detta helt om det inte verkar stämma, men om du inte redan kollar upp tex. litteratur om högsensitivitet eller särskilt sensitiva (Ilse Sand är en författare) så kan det vara ett tips. ”Vi” är ofta extra uppmärksamma på intryck och ofta väldigt smarta 😉. Ibland sociala genier som fattar och känner av omgivningen extra bra men får betala för det i form av stor energiförlust. Har själv krashat stort och tungt men tycker någonstans att det är så spännande att försöka hitta de där vägarna i livet som funkar. Man är ju inte färdig som människa bara för att man är vuxen. Lycka till i sökandet efter ett hållbart liv!!

  9. Känner så väl igen mig i det du skriver. Bara så du vet är du inte ensam, och efter varje krasch reser man sig. Det tar bara lite olika lång tid innan man är tillbaka på banan. Blir bara så arg att jag inte lär mig, utan att jag fortfarande kraschar, även om det är mycket längre tid mellan dom. Det konstiga är att när man tror att man mår som bäst eller rättare sagt borde må som bäst så kommer ofta en krasch som ett brev på posten. Men det går att få kontroll på det, som sagt så kommer mina krascher väldigt sällan nu för tiden. Man lär sig att känna signalerna och backa lite när det blir för mycket.

    Mvh En Tänkare & Grubblare

  10. Så otroligt starkt av dig, både att erkänna för dig själv, och dina bloggläsare, att du ”tappade bort” dig själv lite och bara blev kritisk och elak mot dig själv. Det är sådan jag är mot mig själv: inget duger… 🙁

    Om du ursäktar, det är inte personligt mot just DIG, bara ”såna som dig”; det känns jävligt skönt att höra att någon annan har drabbats av det, någon som du, som tycktes ha allt; det perfekta livet.

    Min familj och min barndom (förutom mobbning & utfrysning) var också helt normal, även om mina föräldrar är fattig arbetarklass som aldrig varit intresserade av att vidareutbilda sig, så jag har aldrig känt att jag passade in i min familj, eller i samhället.

    Jag har dystymi, en kronisk form av en ”mild”, ”lättare” form av depression/
    nedstämdhet.
    Man kan säga att man alltid ser glaset halvtomt, allt är grått, allt är trist & tråkigt.

    Och i mitt fall har dystymin gått över i en klinisk depression många gånger i mitt liv, redan vid ca 5 års ålder och nu är jag 40.
    Det berodde på att jag blev mobbad (och hatade mitt utseende) mellan 5-16 års ålder.

    Våren 1999 drabbades jag ännu en gång av en klinisk depression. Men jag struntade i min lilla röst som ropade på hjälp och bara fortsatte, trodde det skulle gå över nu när jag slutligen kunde flytta hemifrån, studera vid universitet och äntligen kunde köpa min egen, så efterlängtade katt.

    Jag hade äntligen det liv jag hade kämpat föt i 9 år; försökte höja mina betyg på KomVux, skrev Högskoleprovet igen, skaffade mig arbetslivserfarenhet i 3 år efter studenten 1996, bara för att öka ALLA möjligheter att komma in på universitet.

    Det lönade sig, men enligt en psykolog, många år senare, hade jag en utmattningsdepression på gång redan sista året i gymnasiet, och när jag tänker tillbaka inser jag att det är sant.

    Jag fullständigt kollapsade efter studenten, hade ändå inte orkat börja studera på universitetet igen direkt efter sommaren.

    Men denna utmattningsdepression bar jag med mig i 3 år och det förvärrades 100 ggr när jag även fick en klinisk depression våren 1999.

    Efter första terminen på universitetet höll jag på att gå i bitar; jag studerade heltid på dagtid och halvtid på en kvällskurs = 150%.
    Jag tvingades först sluta med kvällskursen, men jag hatade dagkursen som jag var tvungen att behålla för att få CSN-pengarna.
    Till sist dök min första panikångestattack upp; en morgon klarade jag inte av att gå av bussen vid skolan, utan var tvungen att sitta kvar och åka hem igen. Detta var i slutet av 2000.

    Allting förvärrades bara och när jag bara hade uppsatsen kvar på en 40-poängskurs, som i stort sett var färdigskriven, var kollapsen fullständig. Jag sökte hjälp, fick värdelösa antidepressiva utskriva på vårdcentralen och en remiss till öppenpsyk.

    Mitt första möte med den öppna psykiatriska vården blev fruktansvärd. Jag fick en äldre man, överläkare, som hånfullt och nonchalant kommenterade minsta lilla grej som jag räknade upp som orsak till mitt mående; det var inget som var ”på riktigt”, jag hade ”inga problem”, jag ”inbillade mig” saker osv.

    Jag fick en svår panikångestattack och sprang ut från rummet. Jag befann mig i en slags bubbla, avskärmad från mig själv, världen och alla känslor.
    Jag gick på trottoaren och bara väntade in en lastbil el bil i tillräckligt hög fart, så jag kunde ta livet av mig. Men den annars hårt trafikerade vägen var i stort sett tom och plötsligt stod jag utanför min dörr igen.

    Det var våren 2001 och jag & min syster (som delade lägenhet) flydde till en annan stad, närmare vår familj.

    Nu har vi bott i samma hyresrätt i 11 år och jag skulle göra vad som helst för att kunna flytta, men det finns inga hyresrätter i hela länet, offentligt.

    Både jag & min syster har nu lägsta sjukersättningen, jag har både fysiska och psykiatriska diagnoser som är medfödda. Och jag mår sämre än någonsin. Jag fick aldrig hjälp med utmattningsdepressionen, trots att jag genast anmälde mig på psykmottagningen sommaren 2001.

    Det tog 12 års tjatande av MIG, innan man gjorde en ADHD-utredning; efter att jag hade gått igenom alla antidepressiva, stämningsstabiliserande och t o m epilepsi- och antipsykotiska mediciner.

    Mina diagnoser var dystymi och GAD. Nu har jag även klinisk depression, kronisk PTSD, ADHD & Aspergers syndrom, förutom min utmattning. Och de fysiska diagnoserna blir bara sämre varje år och min kropps bryts ner…

    Det jag vill säga är: söker man inte hjälp i tid, när man inte längre kan hantera sina problem själv, gör inte mitt misstag!
    Sök vård direkt och se till att du får den vård du behöver. Annars riskerar utmattningsdepressionen att hänga kvar resten av ditt liv… :-((

  11. Fantastiskt inlägg!

    Så hög igenkänningsfaktor. Andra har alltid frågat mig hur jag orkar med allt och klarar att prestera så bra (stor familj och kometkarriär i näringslivet, jag är 36 nu), men själv har jag tyckt att det varit busenkelt och kul — om det inte var för den där jkl stressen och panikångesten, som ingen annan än jag själv märkt av…

    Jag lät det aldrig stå ivägen och tog aldrig hjälp men då kommer en riktigt otäck krasch med djup depression för något år sedan, nu är det bättre men tusan vad tufft det kan vara. Om jag får ta mig friheten och dela min bedömning så är den att det kommer gå så bra för dig eftersom du redan vågar erkänna vad som händer och ta hjälp.

    För mig har det gett otroligt mycket att våga lyssna på kroppen och vara snäll mot den. En ”95%” inställning låter mig nu prestera mycket bättre än när jag aldrig lättade på gasen helt oberoende hur mycket kroppen sa ifrån.

    Till:
    Min nya största Idol

  12. Härligt att du är på rätt väg Anna! Otroligt modigt av dig att berätta om detta och viktigt både för dig och andra. Du är inte konstig och långt ifrån ensam. Omkring var femte person bär på grunden för den förhöjda känslighet som du verkar ha. Ditt larmsystem är högt ställt vilket gjort att vi som art kunnat fortleva för att vi haft vaksamma utposter, något som inte alltid känns nödvändigt och bra när vi lever trygga och priviligierade liv. Dock är det något som din kropp bara ”gör”, liksom att gäspa eller rodna vid andra tillfällen.

    Det viktiga i att du pratar om detta ligger i medvetenhet hos andra med eller utan just dessa problem men också i att det är en lättnad i att till slut inte ljuga, inte slentrianmässigt säga ”toppen” när någon frågar hur du mår. Att få vara ärlig mot andra och sig själv är faktiskt en nyckel då det i sig skapar väldigt mycket stress och spänningar att leva ”i en lögn”. Oavsett om man inte vill hålla undan sanningen eller inte ens är fullt medveten om den emellanåt så är det ändå just att hålla undan sanningen och ofta löser sig mycket av ens stress när man inte längre försöker upprätthålla denna bild.

    Vidare hoppas jag att någon introducerar dig för mindfulness och självstärkande samtal vilket skulle ge dig möjligheten i längden att kunna uppnå det du vill. Att kunnagöra mer av det där du tycker är roligt och att du skulle bli mer ”ett” där din hjärna och kropp kan göra mer av det du vill men av rätt anledning. Att du vill och inte för att du måste vara duktig.

    Jag skulle fråga efter mindfulness och CFT och se till att du får det av någon som det ”klickar med”, det förtjänar du att ge dig själv.

    Ta hand om dig själv!

  13. Følger ikke med på ski så må innrømme at jeg ikke kjente navnet ditt før jeg klikket meg inn på bloggen din via VG. Sterkt og ærlig innlegg – viktig og riktig.
    Stå på videre – lykke til på alle arenaer!
    Heia Anna💚

  14. Precis som signaturen ”Tina” kände jag inte heller ditt namn från tidigare (är helt enkelt inte SÅ sportintresserad 🙂 ), men jag styrdes hit genom en artikel om dig på Svenska YLEs webb (https://svenska.yle.fi/artikel/2017/07/24/langdakaren-dyvik-om-sina-panikattacker-jag-har-kraschlandat-en-aning).

    Tack för att du delade med dig!

    Jag är en 50-årig man som fick mina första panikattacker helt plötsligt under det här året. Jag har varit utbränd och fått diagnosen ”depression”, så det kanske inte borde ha varit någon överraskning att det hela utvecklats till panikattacker, men ändå blev jag totalt tagen på säng och hade svårt att förstå hur det var möjligt att JAG fick ångest- och panikattacker. Helt plötsligt, utan förvarning. Jag har ännu också lite svårt att tro det och försöker ibland inbilla mig att jag kanske bara överreagerade, men jag behöver bara tänka tillbaka till den värsta attacken och inse att ingen människa kan inbilla sig något så hemskt. Besök hos terapeut och psykiater har hjälpt och just nu känns det som att attackerna är under kontroll genom medicinering.

    Jag har inte talat öppet om mina panikattacker med andra än min fru och några mycket nära vänner, men jag har funderat på att göra något liknande som du, att helt öppet berätta om saken och att läsa din text fick mig att ta ännu et steg mot den riktningen. En stor grej med hela panikattack-syndromet för mig var och är just det att det kändes så främmande och otroligt. Jag känner egentligen ingen annan som hamnat ut för något liknande, så jag har känt mig ganska så ensam med mina tankar. Naturligtvis vet jag att det finns massor med folk som lider av liknande psykiska problem och det kan finnas sådana personer i min nära omgivning och på min arbetsplats, men det här är ju helt enkelt något man inte brukar prata om. Och ändå är det något som JAG tror att definitivt skulle hjälpa: att helt enkelt kunna se att man inte är den enda människan i världen som plötsligt slås ner av en ångestattack.

    Därför är det så viktigt att du skriver om dina upplevelser! Vi är alla individer och det finns kanske inte två identiska sätt att tackla panikattacker eller ens två identiska sätt att kännas då man får sin attack, men det är enormt värdefullt att läsa andras erfarenheter och hur andra har tacklat det hela. Alla kan vi inte tackla våra problem på samma sätt, men desto fler vi är som berättar om sådana här saker, desto större är chansen att man får tips och idéer om vad man själv kunde göra för att få det bättre. Och om inget annat så ser man åtminstone att man inte är ensam med sina attacker.

    Tusen tack och allt gott i fortsättningen!

  15. Hejsan. Fantastiskt stort att berätta! Panikångest har jag aldrig lidit av men däremot av den mer gnagande ångesten som kan finnas där hela tiden. Då man är lite smårädd för att saker ska hända som man inte har kontroll över. ( GAD) Jag idrottar på motionsnivå. Jag känner att jag behöver träningen för att mår bra. För att inte TÄNKA så mycket. Jag mådde dåligt 2014 riktigt jäkla dåligt. Från 2016 har jag mått bättre och bättre. Nu 2017 är jag nog i min bästa form på många många år. Men jag blitt medveten att man måste lyssna på kroppen. Sen vara medveten om det du tar upp att man kan åka ut för grejer, man justera lite och sen är man bra tills nästa grej dyker upp som gubben i lådan. Då få man justera igen. Jag tycker du gjorde en fantastisk säsong. Den kan du vara stolt över. Nu inför kommande säsong är det bara börja om på ny kula. Du har inget att bevisa. Det är ny säsong med nya förutsättningar. Men huvudsaken är att ni har kul i skidlandslaget. Jag i min träning och det jämför jag hela tiden med mig själv och sätter upp mål därefter, men jag har en vinnarskalle som är grym. Den måste hållas på lagom nivå. Annars är det lätt att jag knäcker mig själv med mina krav. Det är en balansgång. Lycka till Anna. Jag tror på dig. Det du berätta betyder massor.

  16. Takk for at du deler! Veldig viktig at profiler som deg viser flere sider enn bare de vi ser på seierspallen. Jeg har opplevd mye av det samme som deg, og kjenner meg godt igjen i beskrivelsen av at viljen ofte er større og sterkere enn hodet og kroppen. Det er fryktelig frustrerende! Det er viktig som du sier, å lytte til denne lille stemmen og finne ut hva som fungerer for deg. En nøkkel for meg har vært å bli bevisst om å utvikle selvmedfølelse. Dette handler ikke om å synes synd på seg selv, men om å ta vare på seg selv. Det finnes en bok om Mindfulnessbased Compassionate Living som er veldig nyttig. Denne er forskningsbasert og ikke en typisk selvhjelpsgeie. Den er helt ny og jeg skulle ønske jeg hadde funnet den for mange år siden. Sjekk den ut og ta den gjerne med på veien videre. Lykke til og stå på! Hilsen Leif-Arne

  17. Heja Anna!
    Det kan vara så befriande att berätta, att öppna upp och släppa iväg skamkänslor och annat. Ut i ljuset med dem och de kan försvinna. En sak många ung lider av idag är att de är så upptagna av hur de framstår utifrån. Sociala medier och alla krav på att lyckas. Framgångsrika och snygga måste de vara. Tror de… Får jag ge ett råd fast jag inte känner dig? Jag gör det ändå väl medveten om att jag kan ha helt fel. Nu när du nu öppnat upp, fokusera på dig själv och din uppgift. Släpp på blicken utifrån om det nu är för mycket den du är upptagen av.
    Gör det du ska, bli lite torrt fokuserad på det.
    Vi är många som längtar till att få se dig och de andra tjejerna åka skidor nästa vinter.

  18. Så mycket vi ska stoppa i livets ryggsäck!

    Jag tycker du är stark som delar med dig o vågar blotta det svåra du brottas o kämpar med, Anna. Jag hoppas du kommer till rätta o klarar av att hantera ångesten.

    För mig o resten av familjen är du en bra förebild o inspiratör, det är det du utstrålar o så vi upplever dig!
    Kram Karin

  19. Jäklar Anna, starkt och vackert att du förmedlar dina innersta tankar och känslor. Fortsätt vara dig själv, det är ju trots allt det du är bäst på. Och om det nu är att tävla på elitnivå eller om det är något helt annat spelar mindre roll, så länge man följer sitt hjärta. All lycka till dig…

  20. Ja-jaa…alla inlägg här är så gulliga…men om vi nu vill att A.D. skall vinna OS-VM medaljer, ja då hjälper det inte att A.D. vinner gull-priset. Bra Anna att du tog tjuren vid hornen och åkte till Vålådalen. Du är ju bevisligen ett lovande löfte, synd att haska bort talangen. Ångest är bara en påhittad verklighet……
    Men Anna D. du är ju alldeles för finlemmad…..här måste det till hård muskelträning typ Björgen å Kalla.
    Som sagt…sluta psykologisera så förbannat, kör, kör utav bara fan 😉 …..alltså, man blir inte bäst annars.
    Jag tänker på Wassberg när många tråklade å tjatade (bla. media ) med honom om smärtgränsen. ”Smärtgränsen den skiter jag i” svarade Wassberg.
    Eller Jernberg som hade en devis för tävling ”Först går jag ut för allt jag är värd och sedan så ökar jag” . Eller när S.Jernberg VANN SM på 15 km, han stannade inte vid målet utan fortsatte 15 km till enbart för träning. Jag älskar den inställningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *